HEJ, hur är det idag?
Ikväll, just ikväll kände jag verkligen hur mycket jag trivdes med att få människor till att skratta och att få dem att känna sig uppskattade. Det kändes varmt i hjärtat: bara en sådan grej som att få dem att le.
Det blir tyvärr svårare med tiden - att le och skratta, kanske en självklarhet för alla men kanske inte för en gammal, ensam och sliten 90åring tant på ett ålderdomshem.
Det sägs att ett barn ler ca 300ggr om dagen medans en vuxen 15ggr. Skillnad eller hur?
Tänk hur det kan vara då för en gammal tant som är dement och inte har en susning om vad hon heter, hennes ålder, var hon befinner sig, vad hennes barn heter och vilka dem är osv. sen kanske man berättar för henne hur det ligger till och 1 minut efter har hon redan glömt allt du nyss har sagt och en än gång frågar samma frågor igen..
Ångesten tar leendets plats. Men är det så konstigt egentligen? Visst, hon kanske inte kommer ihåg att hon hela tiden frågar och sånt men det måste ju gnaga hela tiden - någonting stämmer inte, något fattas, jag ska inte vara här! Därav kommer frågorna...?
(Men meningen var ju att vi skulle skina som barn gör. Vad hände?!? Hur blev det så svårt att le och skratta?)
---
Så, en klapp på kinden, en liten kram, ett dåligt skämt, prat om vädret, prat om nästan vad som helst eller en liten hälsning "HEJ, hur är det idag?" kan betyda så otrloligt mycket om inte allt för en människa.. Kvittar om man är dement eller inte. Man måste vinna tillbaka de 285 förlorade skratten som någonstans på vägen försvunnit.
Jag vann tillbaka många skratt idag - från mig själv och vissa andra och det kändes helt fantastisk!
Det blir tyvärr svårare med tiden - att le och skratta, kanske en självklarhet för alla men kanske inte för en gammal, ensam och sliten 90åring tant på ett ålderdomshem.
Det sägs att ett barn ler ca 300ggr om dagen medans en vuxen 15ggr. Skillnad eller hur?
Tänk hur det kan vara då för en gammal tant som är dement och inte har en susning om vad hon heter, hennes ålder, var hon befinner sig, vad hennes barn heter och vilka dem är osv. sen kanske man berättar för henne hur det ligger till och 1 minut efter har hon redan glömt allt du nyss har sagt och en än gång frågar samma frågor igen..
Ångesten tar leendets plats. Men är det så konstigt egentligen? Visst, hon kanske inte kommer ihåg att hon hela tiden frågar och sånt men det måste ju gnaga hela tiden - någonting stämmer inte, något fattas, jag ska inte vara här! Därav kommer frågorna...?
(Men meningen var ju att vi skulle skina som barn gör. Vad hände?!? Hur blev det så svårt att le och skratta?)
---
Så, en klapp på kinden, en liten kram, ett dåligt skämt, prat om vädret, prat om nästan vad som helst eller en liten hälsning "HEJ, hur är det idag?" kan betyda så otrloligt mycket om inte allt för en människa.. Kvittar om man är dement eller inte. Man måste vinna tillbaka de 285 förlorade skratten som någonstans på vägen försvunnit.
Jag vann tillbaka många skratt idag - från mig själv och vissa andra och det kändes helt fantastisk!
