Känner mig så inspirerad - just nu av Jon Foreman, sångaren av mitt favoritband Switchfoot. Läser och blir lycklig av hans blogg med så beundransvärda och ödmjuka ord om livet - hoppet, lyckan, glädje och nåd.
Att kunna se, känna, lyssna och uppskatta det vackra och det enkla här i livet. Att lyckan inte finns i pengar och att livet bör vara en dans stället för en kamp. Jag beundrar männsikor som JF som anser att i misslyckandet finner man till slut lyckan och strävan, strävan efter en förändring. Han är tacksam över hans misslyckanden för det är då han upptäcker hans mänsklighet, hur skört livet egentligen är och så mycket som vi tar förgivet som t.ex att kunna andas. Ja, att bara kunna andas..
I världen idag är det så lätt att fastna och gå vilse i det materiella/tekniska världen. Man blir lätt blind och upptagen av saker som egentligen inte har något värde. Man förlorar omedvetet en bit av sig själv och till slut kanske till och med sin själ. Jag själv har många gånger hamnat där..Frågan är varför man fortsätter äta även fast man är mätt? Varför sträva att vilja ha mer när man redan har allt? Vi har hela världen till vårt förfogande och hela mänskligheten - varandra att dela den med. Vad mer kan man egentligen behöva?
(Många gånger undrar jag varför ens pengar blev tillverkad från första början. Undrar hur världen hade sett ut idag utan pengar..
Peter som är duktig på att bygga hus hade hjälpt Jakob att bygga och Jakob kan odla så han kan ju hjälpa Peter att odla osv. eller? Antagligen hade inte detta funkat idag för att idag är vi så ivriga. Ivriga efter mer, egentligen mer än vad någon annan någonsin skulle kunna ge..)
Nog om världens bekymmer! Här är länken till JF blogg: www.huffingtonpost.com/jon-foreman
avslutar med en citat från en av Switchfoots låtar "Gone"
Where's your treasure? Where's your hope? If you get the world and lose your soul?