Abbygail

Du existerar inte längre,

Det hände så fort, så fort att jag knappt hann känna efter vad det var för slags känsla som kom över mig den stunden – en ytterst märklig känsla som jag inte hade känt på väldigt länge, en känsla av sorg som jag så länge förtryckt.

Egentligen var det väl inte så märkvärdigt: min vän kramade om sin pappa efter att han hade kommit hem från jobbet. Det var liksom bara en enkel vanlig kram men sedan såg jag stoltheten i hennes ögon – stoltheten och glädjen över att ha en sådan bra pappa som hon såg upp till och älskade. En kram som endast varade en kort stund kunde avslöja kärleken mellan far och dotter. Jag kunde se att han aldrig någonsin skulle svika henne. Jag tänkte på min pappa och fällde en tår.

Det var sjutton år sedan jag såg min pappa. De få minnen jag har av honom är tyvärr olyckliga. Jag tänker särskilt på en eftermiddag för länge sedan, jag var bara ett litet barn då men än idag kan jag fortfarande blunda och minnas allt, till och med känna varenda liten detalj av den oförglömliga, hemska eftermiddag.

Jag och min lillebror var på väg hem från skolan. Huset var alldeles tyst och stilla, jag kände direkt på mig att något hade hänt. Jag fann min storasyster gråtandes och liggandes på golvet bland söndriga leksaker och möbler. Det var kaos och vår mamma var borta. Jag befarade genast på det värsta – nu har han dödat henne! Jag och lillebror, skrämda och förtvivlade gick ut på gatorna och hos våra grannar för att leta efter henne men förgäves. Ingen hade sett henne och vi visste inte vart hon hade tagit vägen. Vår värld rasade samman. Dagarna efter denna fruktansvärda eftermiddag har blivit suddiga för mig genom åren – det enda jag minns var att vi senare fick reda på att mamma var tvungen att fly och gömma sig från oss barn så att vi inte skulle se henne svag, blåslagen och sönderslagen efter vad min pappa hade gjort. Jag minns hur mycket jag hatade honom då – så mycket att jag en dag försökte förgifta hans mat men tyvärr misslyckades jag. För mig så slutade han att existera efter händelsen med mamma.

När min mamma hade kommit tillbaka hem igen så försökte vi fly från honom för gott, och efter många månaders försök så lyckades vi.

Det här var bara en liten del av vår vardag tillsammans men honom. Min pappa var alkoholist och misshandlade min mamma men ändå, ändå grät jag av att min vän hade sin pappa – jag var avundsjuk och ledsen. Men mest av allt kände jag sorg, och smärta över allt min pappa hade gjort oss. Jag har ännu inte förlåtit honom för allt han har gjort och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det heller.

Ibland önskar jag att inget av det han har gjort någonsin hänt men mest av allt önskar jag, att jag bara hade en pappa som gav mig en sådan enkel, vanlig kram.

löparskor+löparkäder inhandlat, nu springer vi!